Damfotbollens framtid

West Ham-Manchester City, FA-cupfinal. 52 000 biljetter sålda. Chelsea-Arsenal, tidigare FA-cupfinal. 45 000 biljetter sålda. Damfotbollen upplever just nu ett uppsving i hela Europa och trycket bara ökar.

Eller vad sägs om att omkring 60 000 åskådare var på plats för att se matchen mellan Atletico Madrid och Barcelona i Spanien tidigare i år, och att nära 40 000 personer såg Juventus spela mot Fiorentina i Italiens högsta liga Serie A samma månad. Nytt rekord för damfotbollen i både Spanien och Italien.

Vem tar ansvar?

Resultaten uteblir, förbundskaptener byts ut, spelare slutar, något som skapar oro och splittring. Det tar tid att lära känna spelarna, laget, klubben, rutinerna. Allt måste byggas upp på nytt. Laget ska svetsas samman, inte minst träna och spela tillsammans. Det skapas obalans.

I många år har Sverige varit i topp inom damfotbollen, vilket bland annat kan tillskrivas sportens snabba utbredning, landets många klubbar, tillväxten och ledarna/volontärerna. Andra länder är på gång och kommer snabbt ikapp, vilket gör att Sverige inte längre kan räkna med att vara topp 10 på FIFA:s rankinglista.

Det går att överprestera i enskilda mästerskap, men det går inte att i längden tänka att en hög omsättning av spelare, ledare och förbundskaptener ska leda till ett hållbart idrottsutövande. Så frågan är hur man ska ta damfotbollen till nästa nivå. Är det enbart medaljer och prestation som ska räknas, eller är det samhällsnyttan som fotbollen i sin helhet kan leverera som bör stå i fokus?

Bristen på resurser

Det finns lite pengar inom damfotbollen i jämförelse med herrfotbollen. Valet att satsa på fotboll blir vare sig enkelt eller självklart för en ung tjej, vilket kan ses som damfotbollens stora dilemman. Unga, talangfulla tjejer lägger av innan de har hunnit utvecklas till sin fulla potential. Vem/vilka ska ta huvudansvar för att fånga upp dessa tjejer och erbjuda dem ett enklare val?

Bli först med att kommentera

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte.


*